Som vanligt när man ska sova så tar tankar och funderingar över!

Som många vet gick jag o Johan på vars ett håll för ca 7 månader sen.
Vi är idag nära vänner, skulle faktiskt säga bästa vänner. Vi pratar med varandra om allt och stöttar varandra och sen har vi våra underbara barn ihop så det är skönt att vi idag kan prata öppet, om inget annat är det bra för våra barn att vi är vänner!

Men det kommer alltid något gott ur något ont så är det.

Många trodde aldrig jag skulle kunna stå på egna ben..
Men idag står jag här med ett eget hus, fast jobb, bil och allt bara flyter på!
Jag fixade detta som många aldrig trodde jag skulle göra.
Har många gånger fått höra att jag inte skulle klara mig själv, att det skulle gå utför för mig om jag inte hade haft Johan.. men till er som sagt så, ser ni var jag står idag??
Ser ni hur långt jag kommit??
Mitt självförtroende har växt något så sjukt mycket, för jag fixade detta!!
Jag har Johan att tacka mycket för det säger jag inget om och det vet han om också men till största del har jag mig själv att tacka för jag har kämpat mig hit där jag står idag och de är jag fan stolt över.
Det har varit så mycket hinder längs vägen men jag har tagit mig förbi dom och det har gjort mig ännu starkare och stabilare i mig själv.

Jag har min familj och mina underbara vänner som finns där i alla lägen!
Och utan stödet ifrån mina vänner och familj hade jag inte varit där jag e idag, där va många som trodde på mig och kämpade med mig.

Har även fått lära mig den hårda vägen vilka som e dom riktiga vännerna!! Och de har bara bevisat vad många sagt hela tiden, men godhjärtad som man är lyssnar man inte... :/


Hade kunnat skriva hur mycket mer som helst men det får räcka för denna gången!

Sov gott!

Detta inlägg kommer handla om hur JAG KÄNNER och TÄNKER! INGEN kan ta ifrån mig hur JAG känner och folk får gärna bli sura om de nu blir så men de SKITER jag fullkomligt i. Och om just DU känner dig träffad så kanske DU ska tänka ett steg tillbaka på hur DU har behandlat/bettet dig mot mig.

Trots att jag har massor med folk runt mig känner jag mig som ensammast i världen.

De senaste året i mitt/vårt liv har mestadels varit kaos!

Förlorade min älskade mormor, en bit av mitt hjärta försvann. Förlorade min fina gudmor(mormors syster), en bit av mitt hjärta försvann. Förlorade min fina älskade syster, en bit av min själ försvann. ?

Även förluster av vänner som stått mig nära hjärtat, men som tyvärr inte kunnat acceptera mitt liv som jag lever nu. ? och oavsett hur lång tid eller kort tid jag känt dessa människor så går min familj och mitt liv förre!

Tyvärr känns de som att jag är på väg att förlora fler som står mig nära hjärtat. Men just nu orkar jag helt ärligt inte kämpa. Jag har försökt på mitt vis, på de sättet jag orkar just nu men de kommer ingen vart. Jag visar och kämpar med att hålla ihop allt på mitt sätt men när man inte får respons tillbaka känns allt hopplöst. Sen när jag har orken tillbaka så kanske jag orkar börja kämpa igen. Men de får tiden utvisa.

Jag ber väldigt sällan om hjälp, de kan ta mig år att be om hjälp men när man väl gör de blir allt kaos . Jag är en sådan person som ska klara allt själv, jag har ju alltid gjort de och ska fortsätta göra de. Men IBLAND behöver även denna envisa madame be om hjälp men som sagt då slutar allt i kaos... är de konstigt man slutat be om hjälp?! Nä det är de fan inte..
Och alls som känner mig vet om att jag även här väldigt sällan säger hur jag mår, men för fan tänkt utanför ramarna.. Min syster har precis valt att ta livet av sig, hur fan tror DU att jag mår?! Bra eller?! Tror du de har du FEL!
jag mår skit, och de kommer ta lååååååång tid att släppa det och försöka gå vidare. Men jag måste försöka så småningom att gå vidare vet att alla där uppe i himlen säger samma. Men de är lättare sagt än gjort. ?

Lite tankar och känslor så här mitt i natten. Nu ska denna tös slå igen sina ögon och fortsätter väl skriva någon annan dag, kanske!

Kom IHÅG ännu en gång detta är hur JAG, JAG känner det! PUNKT!